MP kongressen närmar sig och rören sitter löst.

Som före detta medlem i MP och erfarenhet av att vara aktiv på olika nivåer inom partiet har jag klart följt rapporteringen om turbulensen inom partiet på håll.

Som jag ser det är det två parallella eller kanske rent av 3 olika konfliktlinjer som finns och nu brakar alla konflikter loss samtidigt. Man kan urskilja en första ökande principlöshet från partiet som skulle stå för en ”tredje väg” i svensk politik och bli tredje största parti. Vissa kallar det för anpassning till S andra säger högervridning. Oavsett vad man tycker att de sviker så är en vridning mot S samtidigt en högervridning då MP ofta har intagit en radikal position ofta till vänster om S. Att bli regeringsdugligt har varit överordnat mål sedan 2010 och då började man slipa bort ojämnheter som sänkt arbetstid, medborgarlön och pacifism för att passa in i mitten-centerfältet.

För det andra har identitetspolitik allt mer tagit plats i MP. Att vara queerfeministisk raw food-vegan och bo bland hipsters på Söder blev ett plus i partiet men är du vänsterhänt queerfeministisk raw-foodvegan och samtidigt rasifierad så du kan företräda de svensk-kazakstanska queerfeministerna så är det ännu bättre eftersom du då företräder en minoritet och visar MPs bredd och mångfald. Till slut blev person viktigare än värderingar. MP har både handplockat kandidater till EU och till regeringen för att få in ”rätt” trendkänsliga och gärna lite kända företrädare. Som grädde på moset har man gått till val på en närmast aktivistpolitik (inte olikt V) och krävt kolet i jorden, öppna gränser, allt åt alla och sedan inte velat inse att ultimata krav kan man inte stå för när man sätter sig i en historiskt svag regering där man måste söka stöd hos alliansen för att överleva!

Den tredje processen som leder rakt åt skogen just nu förutom den ideologiska nedmonteringen som gjort MP onödigt och svårgreppbart och bristen på insikt om sin egen litenhet när man tror att man kan få allt och göra allt är en totalt inkompetens när det börjar skaka i den allt mer centraliserade organisationen som verkar allt mer vänskapskorrumperad. Jag tror att Mehmet Kaplan hade kunnat sitta kvar om man hade bitit i det sura äpplet och på tidigt stadium erkänt sina klantiga tilltag! Jag tror att Kaplan egentligen inte sympatiserar med varken Milli Görüs eller Grå vargar eller åtminstone inte med båda på samma gång. För är det något som sällan gå ihop i Turkiet så är det fascistiska nationalister och islamister. Nationalisterna är ofta dyrkare av personkulten runt nationens grundare Atatürk som grundade den sekulära moderna turkiska staten som var en reaktion mot det gamla Osmanska riket där religiös och politisk makt var samlad hos en elit. Men det är klantigt att gå på representation och inte ta reda på vilka man ska möta när man har ett offentligt uppdrag. Som politiker kan man inte gilla alla men man kan ta tillfället i akt att också framföra sina åsikter! Kaplan har förr kritiserats för att vara otydlig mot islamistiska rörelser.

Men istället för att göra avbön och be om ursäkt för sitt taskiga omdöme så skämtade hans pressekreterare först bort det hela och förolämpade Bert Karlsson! Sedan ställde sig partiledningen bakom honom istället för att försöka reda upp röran och då var skadan redan skedd. Att nominera Yasri Khan verkar då ännu mer ogenomtänkt. Det har aldrig varit något problem med att vara muslim och miljöpartist men Khan tillhör en mycket konservativ minoritet vars värderingar krockar totalt med mycket av det partiet står för.

Jag är inte längre medlem i partiet. Jag har sett den negativa utvecklingen under flera år och känner mig inte längre hemma i partiet men jag anser ändå att MP behövs i politiken. Det behövs ett parti som kan föra fram andra perspektiv när det blir allt mer en grå soppa av allt när alliansen och S har triangulerat vad mittenväljarna tycker och trängs om samma utrymme. Med en högerradikal opposition i SD behövs även utmanare på vänsterkanten och bland gröna för att ge väljarna alternativ. Det tragiska är att de nuvarande språkrören är en megafon som gärna gör kategoriska uttalanden som han sedan inte kan leva upp till och en kollega som pratar före hon tänker och trampar i klaveret så ofta att hon börjar bli svår att ta på allvar. Tyvärr imponerade inte Romsons tårar när hon presenterade migrationsuppgörelsen heller. Det var ännu ett svek mot väljare och ideal och ett beslut som var sista droppen för många tveksamma. Då står man inte och gråter utan tog det verkligen emot så mycket så hade man avbrutit förhandlingarna och hellre lämnat regeringen! Nu visar man ingen handlingskraft alls… Dagens rör kan inte leda MP till val 2018 när de redan är för belastade med problem redan 2016 inte ens 2 år efter valet.

Mitt tips: Carl Schlyter för att han faktiskt är en grön politiker men utbildning i kemiteknik, har drivit kemi och livsmedelssäkerhet (och mycket mer) i EU-parlamentet och är en sakpolitiker med pondus då han kan det han pratar om. Lång erfarenhet, en tydlig grön framtoning och en sympatisk person som inte är karriärist.

Som språkrörskollega till den passionerade och ibland lite ivrige Schlyter den lugna och sakliga Isabella Lövin. Journalist med erfarenhet av att analysera och värde och dessutom världsvan från EUP.

Många påpekade att Wetterstrand/ Eriksson var så bra för att ung rapp påläst akademiker balanserades av lugn trygg norrlänning som kanske inte var lika snabb att formulera sig i en tv-debatt men var förtroendeingivande och mycket omtyckt internt och en bra lagledare. Schlyter/ Lövin blir omvänt kvick verbal man/ lugn pedagogisk kvinna. Omvänt förhållande men båda kan komplettera och balansera varandra bra.

 

 

 

 

 

---